Idag blev de drillning av hundarna i lydnaden. Fortsatte på våra utmaningar det vill säga apportering för Blixt och attityd för Rappi. Tanken var att se lite hur mycket som fastnat från förra gången. 

Blixt
Började med lite fritt följ för att tömma honom på den värsta energin. Fick störning i form av en rottis och en handväskehund som tydligt berättade att dom var i närheten. Kanon för oss då Blixt inte älskar hundar med åsikter så fick tillfälle att berätta att hundar INTE är en godkänd orsak att till att släppa sitt fokus. Inte ens när dom skäller hånande kommentarer. När han sen fick ett lite extra snäll "bra, rätt så" när han gav mig 110% fokus efter så fick hundarna skälla vidare bäst de ville utan att det störde oss. 

Började apporteringen precis som förra gången. Hantering i lugn och ro där han för ovanlighetens skull var väldigt lugn. Gick över till kast men skippade avlämningarna. 
Satte honom sen och fick iväg från honom, la apporten på halva sträckan och kallade in med ordern att ta med apporten. Blev lite missförstånd första gången då Blixt sprang till mig, rundade mig för att sen springa tillbaka och ta apporten. Förklarade att man inte behövde komma till mig först innan man hämtade apporten och andra gången kom den med som planerat. 

Avslutade med tre riktigt apporteringar. Han hade ett rull och de var på den andra men då hamnade den skitonstigt i munnen på honom MEN han rullade den direkt och inte inne hos mig vilket jag uppskattar. 
Slutsats: Det går framåt men vi ska skynda långsamt vill inte ha någon stress i honom!  

Rappi
Måste erkänna att de inte finns så mycket kvar på vårt attitydmål längre. Min gamla goa lydnads prinsessa är tillbaka. Idag skallade hon tom av upphetsning på vägen till planen.
Det fria följet var verkligen hur kul som helt att träna idag och det fick mig att tänka på en sak. 
Är det Rappi som ändrat attityd eller är det JAG?! 

Kan det vara så att min energiexpert helt enkelt alltid tagit efter den attityden jag själv haft. Jag ska ju erkänna att jag det senaste inte tyckt att de varit askul att träna just lydnad med henne.. 
Ju mer jag tänkte på det ju mer insåg jag det. Det är jag som sagt åt min hund att vi ska ut på planen och ha astråkigt, bråka och bara tja ha det tråkigt sen lagt skulden på henne. 
Tack och lov att jag har en förlåtande hund som stått ut och faktiskt ställt upp trots att jag i ett halvår snart gått och sagt åt henne på planen att hon är värdelös. 
Det krävs lite självsäkerhet hos en hund för att ta det och sen släppa det så som hon gjort nu när jag skärpt till mig och varit positiv. Gaahh min hund är ju GRYM! 

Anyway. Fortsatte med lite buslydnad i form av backande ordförsåelse och när det blir lite tempo lever Rappi loppan och lägger i en extra växel i engagemang. Askul! 
Tre långa inkallnigar innan hon fick ligga plats i 4 min med mig på 50m. 
Efter 2min kom fru rottis och herr handväskehund tillbaka och talade även väldigt högljutt om hur töntig Rappi var som låg sådär fjantigt med hakan i backen. Stöttade Rappi med ett "bra, rätt där. Gonatt" samtidigt som jag kortade avståndet mellan oss innan jag blängde surt på hundarna. 
Tack och lov hade jag lagt godis bakom så kunde fria henne på min väg tillbaka när hundarna passerat. 
La sen ner henne för en omgång till på en minut med mig på kortare avstånd. Mest för att försäkra mig om att hon inte byggt på sig någon oro. 
Slutsats: Min prinsessa är GRYM. Bara jag som inte låter henne vara det 24/7! 

Visst är det rätt härligt med ett nytt år? 
Möjligheterna att göra en "omstart". Sätta nya mål, utvärdera de 365 dagarna som gott och bara ge järnet för att få 365 nya dagar som är liiiite bättre? Jag älskart! 

Jag har redan knäckt ett av mina egna mål [jag har många små] och det är en grym känsla! 
Idag började jag på två andra som är en blandning av mål och utmaningar. En aningen större men roliga.

Nummer ETT:  
Rappis attityd. Ni har hört de förut, prinsessan som kört stenhårt på 
"om jag ser döende ut och är lat så kommer matte antingen sänka kraven eller ge upp"
vilket jag tyvärr även gjort. Någon träning då och då har jag orkat hålla ut och hon har gett med sig men 9 av 10 gånger så är det hon som gått vinnande ur det hela.   

MEN nu är det 2014 och jag är trött på detta. Sjukt trött. 
Så idag fick de bli operation "mosa dålig attityd!" med planen att hon inte skulle kunna vinna de minsta på att gå in med attityden att de är tråkigt när jag VET att hon tycker det är kul. 
Tyvärr har jag ju en ganska smart hund som ofta ligger tre steg före mig… men det går lura henne! 
Hon ÄLSKAR ju att springa så varför inte börja med LÅÅÅÅNGA inkallningar?! 

Hon har ju haft en tendens att sitta kvar och bara tittat på mig  som om jag pratade arabiska när jag kallat in innan och kommit förta på andra. 
Samma sak idag bortsätt från att jag inte gav något andra kommando utan istället dumförklarade henne med blicken. Tycker att man efter två år ska veta vad man heter. 
Beröm när hon började springa = ökad fart. Fint avslut och sen lämnade jag henne direkt för en ny inkallning. 5 omgångar senare tjuvstartade hon ;) 
Mohahaha jag visste väll att hon tyckte de va kul! 

Lite fritt följ på det men med "fot" utbytt mot "här" och där fick hon ärlig respons på hennes kontakt. 
Ja mena dom ögonen har en direktlänk till mina smilegropar. Kan inte hindra det! 
3 minuter senare gick hon med världens vackraste ögon och även en svans som viftade!!! 

Slutsats från träningen. 
Matilda vs attityd 
1-0 

Utmaning nummer TVÅ: 
Apportering med Blixt, kan tyckas vara ett mesigt mål men det är inte så lätt som de låter. 
Vi har killen som har mycket fart under sina tassar och mycket will-to-please men han har även lätt att trycka på knappen "EXTREM" och det är då det blir lite knasigt. 
Då blir det mycket fort och lite rätt som i sin tur leder till lite frustration hos mig vilket gör att Blixt vill börja stressa då han inte förstår. Fullt förståeligt egentligen. 

Han har sen tidigare fått dela upp momentet och det gjorde vi även idag. 
En genomgång i hanteringen hos mig och nötte den tills vi var överens om [läs han gick med på att göra som jag ville om han fick springa sen] vad som är ok och inte. 
Körde sen kast där vi fick diskutera lite vad som ingår i begreppet "rumpan i backen"… för att sen låta honom köra in och ut sträckorna. 

Kände att jag för en gångs skull faktiskt hade behållt lugnet och att min hund gjort detsamma. 
Ingen stress, ingen frustration utan FOKUS. De ni! 
Hade en kortare konversation med mig själv om jag skulle våga sätta ihop allt EN gång för att se om något gått fram. Vägde för och nackdelar innan jag bestämde mig för att köra. 
Friskt vågat, hälften vunnet. I värsta fall får vi väll börja om. 

Tog in honom. Kastade, han satt kvar. Skickade, fin fart ut och bra gripande. Riktigt fin fart in. Sen kom jag av mig när jag helt plötsligt hade en hund som satt fint framför mig och lugnt höll sin apportbock i ett järngrepp. Tog loss den och kom på mig själv i att hålla andan. 
OM han skulle släppa så innebar det att vi faktiskt gjort vår FÖRSTA apportering och det bra. 
Han släppte!!! 

Nu är det bara hålla tummarna att han kommer ihåg lite av detta till nästa träning så vi kan starta på ruta 2 istället för 1 i alla fall. Hade varit trevligt :)