Om några minuter sker det.  Om några minuter rullar vi ut från garageuppfarten med livet nedpackat i kartonger.  Vi ska flytta till Stockholm och jag är ett mentalt vrak. Jag är fylld av förväntan, förtvivlan, lycka, sorg, spänning och saknad. Allt på en och samma gång. Det är jobbigt. 

Jag åker om några minuter ifrån min trygghet, mina vänner och familj men värst av allt är att min prinsessas svans snart kommer sluta vifta. Hon kommer om några minuter förstå att hon inte kommer få följa med och de smärtar. Det smärtar mer än vad jag står ut med.  Min älskade prinsessa ska inte följa med mig till Stockholm. Inte än. 

Jag är redan i tusen bitar och värre blir det. Tur att jag har Blixt i bilen som oroligt tittar på mig. Han känner att jag är ledsen och viftar lite på svansen i ett försök att göra det bättre. De hjälper inte. 
Känner mig som världens sämsta hundägare även om jag vet att hon kommer få följa med upp om några månader men det hjälper inte mot samvetet. Det otroligt dåliga samvetet över att lämna sin bästa vän. Sin prinsessa. Sin älskade lilla tjej kvar. Ensam. 
Tårarna får rinna, jag orkar inte stoppa dom. Vill inte stoppa dom för det får inte plats med mer känslor i kroppen nu. Det räcker. 

Jag älskar dig sessan. Mamma älskar dig så otrolig mycket!! 

Dags att ta sig samman och rikta fokus mot de nya äventyren. 
Detta KOMMER bli grymt kul! 

Hej!

Jag heter Matilda och min bästa vän är 83år.  Det skiljer nästan 60 år på oss men vi kan skratta ihop och vi kan gräla. Vi är bästa vänner och har varit de senaste 3652 dagarna, eller tio år som de blivit nu. Min bästa vän är min farfar och han är en på miljonen. 

Han är gubben som aldrig slutar bjuda på överraskningar. Han är helgalen. Han älskar varmkorv, V75, fantomen, sitt 10 kaffe och allt som har med träd och vet att göra. Han är en problemlösare ut i fingerspetsarna och händigare än de flesta. Det är även hans fel att jag har blivit en hundnörd. 

Denna lilla krutgubbe kan få mig att skratta av lycka men lika kokande ilsken kan jag bli när vi har två olika åsikter om något och båda är envisa som synden och vägrar ge sig men jag älskar min farfar. Jag älskar att sitta på en stol i hans kök och lyssna på gamla historier och kloka ord om livet för det är något han är. Klok.  Han har lärt mig otroligt mycket och det utan att säga ”gör så” eller ”gör inte så” han har lärt mig genom bara att säga kloka saker. Få mig att värdera rätt saker i livet. Ställa om min syn på saker och få mig att sträva mot en förbättring.

Jag är en riktigt slarver men hos farfar är jag noga med att lägga tillbaka allt jag rört på samma plats som jag tog dem. Varför? Jo, för att en tålmodig farfar sagt några gånger när jag glömt att lägga tillbaka något eller bara varit för lat att ”om man lägger tillbaka saker man använt är de lättare att hitta dem nästa gång”. Har bittert fått känna på hur det är att försöka komma ihåg vart man lagt något för tre veckor sedan.  Mer än en gång.

Min farfar älskar livet och få människor har en sådan fantastisk inställning till livet som han. Jag försöker lära så mycket jag kan av honom. Lyssna på de kloka ord han säger och försöka komma ihåg. Att de kloka ibland är inbakat i någon liknelse som man får klura lite på är sådant som gör min gamla gubbe så speciell. Sådant som gör att jag älskar honom lite extra.  Vem förstår inte vad han menar med ”Huvudet upp, fötterna ned så då måste ju något vara rätt”. Solklart?  Eller som när man kommer med en ny jacka ” Ja allt pryder en skönhet men inget misspryder en ful”

Det är med denna gubbe jag sitter i timmar och pratar om livet. Vilka killar som skulle vara bra för mig. Vad som gör en kvinna snygg. Hur jag kommer bli när jag bli stor. Vi diskuterar resultat från olika idrotter, hur otacksamt de är att vara domare. Hur god gårdagens middag var och hur oförsiktig jag varit. 

Det är nog snart sju år sedan jag satt i hans kök och hade de tufft i vardagen. Han visste de utan att jag sagt något. Det är nämligen så vi funkar, båda två. Vi säger inte så mycket utan känner men vi känner även av varandra. Där satt jag på min stol med min bästa vän mittemot och pratade om hur elaka människor kan vara. Hur jobbigt de kan vara att stå upp för sig själv. 
Då frågar han mig: Men Matilda, om du alltid är ärlig, så glad du kan och snäll. Vad har dem då att säga? Att du är för snäll? För ärlig?
Jag är otroligt lyckligt lottad att få ha en superfarfar i mitt liv och jag gör allt försöker lika honom. Tänka mer som honom. 

Jag ska snart flytta. Flytta ifrån min bästa vän och det kommer vara jobbig. Han tillhör min vardag och jag kommer sakna honom något fruktansvärt. Hans galna upptåg som att klättra 10 meter upp i en björk med en motorsåg i ena handen. Jag kommer sakna hans våfflor och jag kommer sakna våra samtal i köket. Men jag är stolt över våra tio år. Vi är ett vinnande team.  Det kommer bli många samtal till denna gamling. 

Jag heter Matilda och min bästa vän är min farfar Ronny.